Självkunskap.se

Ett av de vanligaste fallgroparna när det gäller att skapa kontakt är att uttrycka tankar som känslor. Eftersom det går att argumentera rätt/fel om tankar så blir det sällan eller aldrig kontakt.

Jag har skrivit om det i post # 48

Här är några exempel ut Mona Sahlins 1:a majtal

”I dag känns det såhär: Vi vill inte vänta längre” är en tanke som döljer både en känsla och ett behov. Undrar om Mona Sahlin har en aning om vad hon känner och behöver?

Inte heller ”Det räcker nu. Nu räcker det” är någon känsla.

Mona Sahlin är inte ensam. Nästa samtliga politiker uttrycker sig på detta sättet och givetvis hamnar de i rätt/fel-tävlingen. Tänk att detta ordkrig om vem som har rätt kommer att pågå till 19 september 2010. Detta är ett våldsamt språk.

Just nu går en dokumentär i SVT som heter ”Hon ville inte lyda!” och beskriver hur det är mer ok för vuxna att utöva våld mot barn än tvärt om. Jag rekommenderar dig att titta på den och samtidigt fundera över hur det fungerar i ett dominationssamhälle. Marshall påpekar att vi lär oss ett våldsamt språk så att vi tom kan bli våldsamma mot våra barn.

Läs gärna Marshalls artikel här

När man ser och läser om reaktionerna kring det som har hänt i Bjästa den senaste veckan så väljer jag att koppla det till Nonviolent Communication och gör en egen analys av det som hänt och händer.

Om vi utgår från att alla handlingar som människor gör är försök att få sina behov tillgodosedda Här & Nu. Det innebär att när människor inte är i kontakt med sitt behov så gör de ”konstiga saker” som oftast inte leder till att de är speciellt stolta över sig själva dagen efter. Enklare blir det om man har kontakt med sitt behov och kan klart se vilka vägar som man kan välja för att tillgodose behovet.
Det innebär att jag som betraktare inte behöver gilla eller uppskatta vad andra gör men det viktiga är att försöka se det ”goda skälet” bakom handlingen. Om jag inte gör det så hamnar jag själv uppe i huvudet och värderar, tolkar och bedömer vilket lätt resulterar att jag själv tappar kontakten med min livsenergi och hamnar i smärta.

Det är ju inte lätt att försöka visa empati och förstå vilket behov som ligger bakom:

• Pojkens handling som våldtar två flickor
• Mamman som startar en Facebook grupp ”Fria Oskar”
• Brodern som startar en sida som heter ”Fria Oskar”
• Klasskamrater som demonstrerar och trycker upp T-Shirts
• Vuxna som tar ställning för förövaren.
• Prästen som agerar konstigt
• Skolan som inte agerar
• osv osv

Om vi utgår från att alla handlingar som människor företar sig är försök att tillgodose egna behov så går det lättare att förstå vad som ligger bakom handlingarna som vi inte gillar.

Jag gissar att mamman, brodern, prästen och klasskamrater tillfredställde sitt behov av SUPPORT, STÖD och OMSORG/OMTANKE för Oscar. Sedan blev handlingen inte optimal därför de själva var i sådan smärta att de inte hade kontakt med sig själva.

Flickorna har säkert behov av massor med empati för att inte hamna i skuld och skam som lätt leder till depression. Utan att veta så gissar jag att det i deras fall handlar om bl. a. följande behov som inte är tillgodosedda eller hotade:

• respekt
• ärlighet
• egenvärde
• integritet
• bli trodd (sanningen)
• självkänsla
• känslomässig trygghet
• osv osv

Om vi inte klarar av att möta människor, oavsett handling, på ett sätt där vi ser att människor alltid gör det bästa i alla situationer i livet utifrån sin mognadsnivå så hamnar vi själv i smärta.

Förutom att offren och förövaren behöver empati så verkar det som om hela Bjästa skulle må bra av att få kontakt med sig själva och sin livsenergi. Sedan verkar det som om alla som nu på Facebook och i media fördömer hela Bjästa är i stort behov av att få kontakt med sitt behov bakom sina handlingar.

Men det kanske inte går att förvänta sig när Stadsminister Fredrik Reinfeldt och Oppositionsledare Mona Sahlin nästan dagligen står i TV och för ett verbalt krig där de kritiserar, fördömer, tolkar och värderar. Ett krig med ord på högsta nivå. Men givetvis så gör Sahlin och Reinfeldt det bästa de kan utifrån sin mognadsnivå.

Läs gärna om Självempati i bloggen så du kan behålla medkänslan i alla situationer i livet.

Skillnaden mellan en Chef och Ledare väljer jag att beskriva på följande sätt.
En Chef får sin makt från organisationen att leda ett antal människor mot ett mål. Det behöver inte vara den person som gruppen vill ha, men förhoppningsvis så är det den person som organisationen tror på.
En Ledare får sin makt nerifrån gruppen därför de litar på honom eller henne. De kan vara under en kortare eller längre tid.

Under min 15 år som konsult så har jag sällan eller aldrig mött en chef som också varit ledare i gruppen. Det händer men är väldigt sällsynt. Därför tror jag det är viktigt att som chef satsa på att bli en duktig chef. Det viktigaste hantverket en chef utövar är LEDARSKAP.

Definitionen på ledarskap är (finns säkert fler):
Förmåga att kunna nyttja och utveckla individernas samlade kapacitet för att effektivt nå det gemensamma målet.

När jag analyserar detta så finner jag tre saker:

1. Nyttja individernas samlade kapacitet – vilket innebär att se till att gruppen är effektiv och samarbetar. Det innebär att beroende på vilken fas i FIRO gruppen befinner sig i så behöver jag ge olika mängd styrning. Läs gärna om gruppdynamik.
2. Utveckla individernas samlade kapacitet – innebär för mig att utveckla både förmåga att samarbeta som den tekniska kompetensen som yrket erfordrar
3. Gemensamt mål – Är något större än att ha samma mål. Samma mål har de i alla dokusåpor, nämligen att vinna pengar, och det splittrar gruppen.

Viktigt tycker jag är att kunna använda MAKT MED och inte som många chefer MAKT ÖVER. Makt med så skapar jag den struktur gruppen behöver för tillfället och möter upp svar på frågorna som gruppmedlemmarna har typ VAD?, HUR? NÄR? VEM? VARFÖR? osv
Detta gör jag genom att lyssna och delaktighet.

Läs gärna först den korta förklaringen av teorin

Alla ”varg-uttryck” som BORDE och MÅSTE för dig in i triangeln och oftast så har vi en favoritposition att starta i. Borde och Måste skapar som du vet SKULD och det är ju en ”sekundär känsla” som talar om att vi inte har kontakt med våra BEHOV. Om du väl har hamnat i triangeln så snurrar du runt i alla positionerna.

Utgången ur triangeln finns i Tyrannens position och att hitta kontakt med livsenergin (känslor och behov).

Ett exempel på hur det kan se ut i en relation är att man möts där mannen är Hjälpare och kvinnan Offer. En fungerade energi om man är i de positiva egenskaperna. Men om vi sedan hamnar i de negativa energierna så kan t. ex. mannen hamna i Tyrann-energin och börja styra och kontrollera. Kvinnan hamnar då som Offer och kan bli ett Självömkande eller ett Elakt offer. När hon fått nog så kanske hon förflyttar sig till Tyrann-positionen och mannen åker ner till Hjälpare. Kvinnan kanske kör på ännu mer när mannen hamnar där med påföljd att han slutligen hamnar som offer.  Rollerna växlar hela tiden och det är förts när energierna börjar röra på sig som det går att komma ur. Om man lever i en relation där den andra partnern lever i triangeln så är det viktigt att inte kroka fast utan försöka att genom Självempati kunna stå kvar i sin kraft. Att Lyssna empatiskt på den andra är det enda som kan bidra. Du kan aldrig som Hjälpare fixa till ett Offer utan risken är bara att du blir less och arg och hamnar som Tyrann.
Dessa insikter är värdefulla inte bara i en kärleksrelation utan även när du har rollen som förälder, chef eller medarbetare. Under mina 15 år som konsult i näringslivet så har jag sett otaliga chefer som agerar utifrån Tyrann-positionen och därmed skapar Offer. Sedan förstår de inte varför inte medarbetarna tar ansvar.

Vi reagerar utifrån en position som offer varje gång som vi inte tar ansvar för oss själva. Offerrollen innehåller tre positioner som utformades av Stephen Karpman i det han kallar Drama triangeln. Hans syfte var hjälpa oss att förstå oss själva och bli medveten så vi slipper att leva ut våra känslor (och otillfredsställda eller hotade behov) på den andra personen. Jag bidrar här med min förståelse av Karpmans drama triangel. En förståelse som jag fått av terapeufter både på Fönebo, Baravara, Mullingstorp och Osho Meditation resort sedan 1996.

Karpman gav de tre rollerna namnen: Tyrann, Hjälpare och Offer. Alla tre visar på olika ansikten av ett offer därför oavsett vilken roll vi går in i så är vi offer gentemot livet.

Offer
Spelet i triangeln rör sig kring offret. Rollen som offer kommer ofta av att vi vuxit upp med en hjälpare till förälder. I den rollen så tar man inte ansvar för sina handlingar utan det är andra människors fel. Man letar någon att lägga skulden på typ samhället, mamma, pappa, chefen, pertnern, barnen osv.
Det finns två typer av offer; Självömkan eller elakt offer. Offret manipulerar andra till att göra saker genom klander och skuld.

Hjälpare
Att hjälpa andra är hjälparens sätt att känna sig betydelsefull. Samhället och kyrkan fostrar oss till att lära oss att bli ”goda människor” och ta hand om andra även om det sker på vår egen bekostnad. Hjälpare behöver offer för att kunna känna sig betydelsefull. Varje gång en hjälpare går till aktion så slutar han som det slutgiltiga offret i spelet. I bland blir hjälparen arg när inte offret vill ha erbjuden hjälp och hamnar som tyrann. I bland blir offret deprimerat.

Tyrann
Tyrannen dominerar och kontrollerar andra och behöver precis som hjälparen ett offer. Han kompenserar inre känslor av betydelselöshet genom rollen som tyrann. Här döljer man skam som ofta kommer från en uppväxt med hån och förakt.

Alla har en startpunkt i triangeln och dessa är oftast uppkomna i vår barndom. Vi rör oss runt i triangeln inte bara i våra yttre relationer utan även i vår inre värld.

Alla tre rollerna är en förvriden positiv kraft som vi alla har inom oss.
Hjälparen: innehar en kvalité av meditation och problemlösning
Tyrannen: handlar om kraft och bestämdhet
Offret: Sårbarheten

När vi lever i triangeln så blir livet och våra relationer inte så trevliga. Oavsett om vi byter positioner så är vi alla offer. Så fort vi inte har kontakt med vår livsenergi (känslor och behov) så hamnar vi i triangeln. Om vi möter människor som befinner sig i triangeln så kan vi lätt halka in och bli en del.

I min förståelse så är  Självempati en väg att behålla kontakt med min livsenergi. Kopplingen till NVC är ju att människor som befinner sig i triangeln är Varg/Jackal och självklart då även inre vargar när spelet pågår inom oss. När vi kan vara Giraffer och stanna i kontakt så behöver jag inte ramla in i drama triangeln.

Om du liknar att må dåligt som när du går in i ett mörkt rum. I ett mörkt rum så är det frånvaro av ljus och du kan inte bekämpa mörkret med mörker. Du kan inte kämpa mot något som inte finns. Enda vägen att bekämpa mörker är med LJUS. Om du tänder ett ljus så försvinner  mörkret omedelbart.Det behövs bara en enkel tändsticka och ett ljus.

Misery, eller om livet är eländigt just nu så uppfattar jag budskapet från Osho att försök tänd ett ljus som kan bekämpa mörkret.

Den väg som jag rekommenderar är att få kontakt med vilka behov som just nu inte är tillfredsställda eller hotade. Detta skapar en förståelse för vad som är din livsenergi. Sedan finns det saker som du kan göra som tillgodoser behov och därmed bidrar med det ljus som du behöver för att bekämpa mörkret. Du kanske behöver börja med det lilla och enkla som sömn, motion, egen tid o. dyl.

Själv har ju hittat dansen (framförallt buggen) som en strategi för att bidra med ljus i mitt liv när det är mörkt. Det fungerar för mig.

Läs gärna mer om SJÄLVEMPATI

Är åter i bloggandet efter en tids vila från skrivandet.

Tänkte skriva några rader om att koppla mina behov till en specifik människa och hur det skapar elände i livet.  Marshall säger att så fort vi kopplar ett behov till en annan människa så övergår det till ett önskemål eller en strategi och problemet blir ju om den andra personen inte uppfyller mitt önskemål. Då är det lätt att bli besviken, frustrerad eller arg.

Hur kan det vara möjligt att leva sitt liv utan att hamna i en situation att jag inte kopplar mina behov till en specifik människa.
För det första så är min insikt att jag behöver få kontakt med vilka behov det handlar om. En klarhet och förståelse är första steget.
Nästa steg blir att sörja om mina behov inte blir tillgodosedda och från detta hitta andra vägar att möta mina behov. Att bli öppen för andra strategier och vägar.

Problemet är dock i mitt falla att det är så lätt att hamna uppe i huvudet (Jackal) och det drar igång en massa tankar som stör min möjlighet till självempati och kontakt med egna behov. Att stanna i sorgen är en konst.

Världens ovanligaste arbetsplats. Ricardo Semler skapade ett livsbejakande system på sin arbetsplats. Det goda exemplet.

Jim & Jori Manske har jag mött några gånger i Sverige och i USA.