Om jag kopplar ett behov till en specifik människa så skapar jag garanterat elände i mitt liv. Om jag har förväntningar på att någon skall uppfylla mina behov och den personen inte gör det så drar ”mindet” i gång och tankarna skapar oftast att jag blir arg. En ilska som jag vänder utåt.

Hur kan jag leva ett liv där jag är så öppen att jag genom självempati får kontakt med mitt behov och samtidigt är så öppen med att det finns massor med strategier och människor som kan bidra. Dessutom att människor vill bidra om de får göra det frivilligt. Ingen människa tycker det är kul att bidra om du är arg och dessutom går ut med din ilska och kanske ställer krav eller hotar.

Svaret är ju åter igen: Den enda vägen ut är in.

Ju mer kontakt jag får med mina behov och ju öppnare jag är med att se olika lösningar desto enklare. Ju mer meditation jag har i mig, dvs förmågan att bevittna, desto enklare.

Share